Att bestiga ett berg och ta sig ner levande.

Har velat skriva ett par inlägg om några upplevelser jag var med om i Spanien för nån vecka sedan, så nu minsann. Förbered er på en jäkla massa text och bilder. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Here we go.

Det här året hade jag bestämt mig för att äntligen bestiga det där berget som jag kollat på från stranden varenda år. Montgó. Jag skulle till toppen. 753 meter över havet. Och så fick det bli. Med brorsan i följe.

Iväg till sportaffären och köpa lämpliga ryggsäckar, med ni vet, såna där vattenbehållare med slang och hela bunten. Hem och vila, och upp tidigt nästa morgon innan solen tänder sina strålar. Ryggsäcken är fullpackad. Med två liter vatten. Och en vattenflaska. Kameran hänger redo runt halsen. Nu börjar äventyret.

Vi tycker att det verkar som en halvdålig idé att ta fel väg det första vi gör, så efter ett antal minuter vänder vi och följer istället rätt spår. Jag kan uppdatera er om att vi till stor del bara följer en stig. Här är vi en liten bit på väg. Den runda ”plattan” ni ser är vår startpunkt.

Nu när solen börjar skymtas har vi väl mer eller mindre fått upp värmen, efter en iskall start i kortbyxor och en svinkall vind. Ja, även i Spanien kan det vara kallt. Låt er inte luras av resmål-reklamerna.
Så vi fortsätter. Extrema sicksack-vägar längs hela bergets sida där vi varje gång vägrar förlita oss på genvägarna ifall att de leder oss till ett näste påstridiga clowner som äter dockhuvuden på pinnar, eller en annan variant av helvetet. Men i själva verket skulle förskonat oss från ett par eller två blåsor på fötterna.
Ja, jag har svårt för clowner.


Till stor del stig var det ja. Till stor del. Inte här. Utsikten här är ju dock fantastisk! Och vi är bara en bit över hälften. Vi kunde bara tänka oss hur vackert det skulle vara på toppen. Men då gäller det att ta sig upp dit också. Upp och hoppa, ingen tid att förlora!
Det som till stor del var stig är ingen stig längre. Nu gäller det helt enkelt hitta den enklaste vägen rätt upp till toppen.

För att stilla min nyfikenhet på denna grop i bergsväggen så viker vi av stigen som icke var en stig längre, och undersöker läget. Det visar sig vara en typ av grotta med en stor grottmålning målad av neandertalare som hade detta som hem för 170 000 år sedan. Fast troligtvis egentligen var målat av turister som inte kunde låta bli. Lite småtrevligt ändå.

Men tillbaka med rätt mål i fokus nu. Toppen.
Oooch, vips. Toppen. Under våra fötter. Efter 2,5 njutbara timmar.
Nu är det stranden vi ser ifrån berget, och inte berget vi ser från stranden.
Det blåser dock som en sate. Jag letar misstänksamt runt efter en flock stora stygga vargar men hittar inga, så utgår ifrån att det är något som kallas vind. Det är även därav att min vänsterarm inte är lika uppspelt som den högra och istället blåser åt ett helt annat håll.

På grund av den stormiga vinden är vi där uppe i ungefär 26 sekunder innan vi kommer överens om att fortsätta ner så snabbt som möjligt, för att inte bli kvar som istappar att skåda för nästa turisten. Så runt och titta och fota åt alla håll i racerfart och sen skynda oss bort från vinden.

Vid detta läget är vi tämligen hungriga så vi letar runt efter en bra plats att äta våra mackor på. Och se där! Kan nästan inte bli bättre!

Ironiskt nog möter vi en man och ett barn när vi sitter här och imiterar Gollum. Vi frågar dem om vi är på rätt väg till Dénia, som vi skulle hamna i så småningom. Det är vi.

Jag ska visa er hur berget ser ut, med den enda bilden jag har på berget från den vinkeln, så ni får en aning om hur vi går.
Vi har precis klättrat upp till toppen med Javéa som startpunkt, som finns bakom buskarna. Ja, jag skriver med toppen. Klaga inte. Tänkte skriva med ”berget” också, men jag tror ni hänger med så långt. Dénia ligger på andra sidan berget och enligt mannen ska vi komma över dit innan korset.

Så okej. Komma på andra sidan innan korset. Stigen håller inte med oss. Vi är envisa. Vi viker av stigen. Vi vill till korset.

Utsikten är fortfarande fin, men terrängen under våra fötter är ju inte så väldigt uppskattande för vristerna. Så därmed bestämmer vi oss för att vända och leta upp stigen igen. Och gå den istället.

Vackert och så. Men vi börjar tvivla lite på att vi verkligen går åt rätt håll. Vi har gått över nästan hela bergsryggen och plötsligt vänder stigen åt fel håll. Nedanför oss kan vi se en liten by och vi frågar två kvinnor som vi möter vad byn kallas. Det är tydligen Jesus Pobre. Stackars Jesus. Stackars oss. Dénia ligger på andra sidan berget. Vi har tydligen gått ca 3-4 km åt fel håll.

Det är ca tio minuter tillbaka till en skylt där det står ”Dénia”, sa de.
Det är bättre att gå tillbaka över berget än att gå längs motorvägen, sa de.
Efter en knapp timme av vandring tillbaka på samma stig ser vi fortfarande ingen skylt där det står ”Dénia”.
Det tar ca 10 minuter, sa de. Vad har hänt med folks tiduppfattningar.
En fördel med detta misstaget är ju då att vi får uppleva lite mer av det vackra. Och upptäcka rädslor man inte riktigt visste att man hade. Mörka grottor där man utan lampor eller kamerablixtar inte kan se slutet är visst en av mina.

Vi ser äntligen skylten som pekar mot stigen ner till Dénia. Det enda problematiska är väl kanske att ”stigen” ner är mer ett stup än en stig. Uppmärksam som jag är inser jag att jag kommer behöva alla händer jag har, vilket är hela två stycken, till stöd för att ta mig ner levande. Därför tar jag ett snabbt beslut och packar ner kameran säkert i ryggsäcken, och därmed heller inte kommer kunna ta fler bilder på denna mycket äventyrliga och farliga vandring nedför där mitt liv står på spel.

Utan proper utrustning liknar vi ett par bergsgetter på alla fyra bland alla lösa stenar. Bortsett från att bergsgetter har förmågan att stå på en lodrätt bergsvägg och inte vi. Men vi försöker ändå, för har inte mycket val. Dock tycker jag att det är superdupermegaspännande att mitt sista steg kan vara det där lilla klivet lite för långt åt vänster.

Vi lägger märke till att vägarna blir allt mer lik en faktisk stig och även blir allt mer sicksack. Oändliga vägar till höger och vänster. Jag undrar hur de tänkte när den här ”stigen” bildades.
– Okeeej, låt oss få den stigen klar så fort som möjligt, jag vill ha kaffe. Vi dumpar lite stenar uppifrån så bildar det är finfin stig så turistjävlarna kan se vart de ska gå.
Och sen insåg de att det faktiskt var skapligt riskabelt och olycksbådande att göra på detta vis så då började de istället lägga förfärligt onödigt långa sicksack-vägar för att de fick medlidande för turistjävlarna.

Men efter ca 6,5 timmar har vi tagit oss både upp och ned från berget, levande. Ja, rubriken var en aning avslöjande. Den tog död på spänningen. Hur som helst var detta en riktigt upplevelse och jag är ytterst glad att jag gjorde det!

Grattis till dig som läste ända hit utan att somna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s