Ett gömt litet paradis

Jag har massa massa fina bilder kvar på min kamera från resan till Spanien, så jag tänker dela med mig av ett antal i detta inlägg! Även om jag för tillfället befinner mig i Holland.

Jag fick uppleva en hel del under mina två veckor i Spanien, men om jag skulle kunna uppleva en dag en gång till så skulle denna ligga högt upp på listan. Nu är det så att själva äventyret hände på kvällen, alltså i mörker, men jag och brorsan gick tillbaka dagen efter och fotograferade för att det verkade så vackert redan när det var mörkt!

Det var runt niosnåret som min kompis Mark (som jag träffade första gången för två somrar sedan) och jag bestämde oss för att ta en promenad till ett ställe som kallas Cala Blanca. Eller rättare sagt, han föreslog att vi skulle gå dit, jag visste inte ens om att stället existerade. Tydligen var det bara en knapp timme att gå dit, i alla fall i det tempot vi släntrade fram. Vi skulle alltså från Arenal, stranden, till Cala Blanca!

Vi tog oss i alla fall fram. Det var nästintill tomt på stället. Det satt ett gäng i stenarna till vänster och grillade, annars var det bara vi. Vilket nästan kändes lite overkligt tomt.

Så vi fortsatte gå, i mörkret, med ojämn terräng under fötterna. Man kunde ändå skymta det vackra havet vi hade vid sidan av oss. Vi gick en bit längre, och som ni kan se på bilden kommer vi till en håla i berget som vi ska gå igenom. Vägen dit kändes oerhört mycket längre än vad den visade sig vara. Av ren spänning och mer utmaning bestämde vi oss också för att inte använda oss av ficklampor. Och tro mig, den största faktorn till spänningen var helt klart mörkret. 

Och en till håla. Vi planerade att vi skulle bosätta oss där ifall vi gick vilse. Vi skulle sätta dit en plasma-tv och wifi. Resten skulle lösa sig efter hand. Han berättade att han inte hade gått längre än där vi befann oss nu. Om det skulle tolkas som att risken var större att vi gick vilse, så var det helt enkelt en risk jag accepterade. Vi passade på att ”rista in” våra namn i bergsväggen, så kunde polispatrullen spåra upp oss lättare.
(Det är brorsan på bilden, som sagt, bilderna togs dagen efter.)

Stigen fortsatte mellan havet och bergsväggen. Vi hade ingen aning om hur långt vi skulle kunna ta oss, men snabbt stod vi med ett litet stup nedanför oss. Vad jag inte visste vid det läget var att nedanför det lilla stupet fanns ett fantastiskt fint paradis!

Omedvetna om hur vackert det var strosade vi runt bland klipporna. Vi la oss ner på de något obekväma stenarna och kollade rätt upp mot den stjärnklara himlen och pratade och skrattade.

Vi reste på oss, sträckte på våra ryggar och vände tillbaka till där vi kom ifrån. Vi kom fram till en trappa som ledde ut i det mörka oändliga. (Ni ser den bredvid den vita väggen uppför.) Man kunde se ungefär fem trappsteg och efter det var det helt enkelt ett mysterium om det fortfarande var en trappa eller om det faktiskt var en ingång till en villa med kistor och vampyrer.

Taggade och exalterade som vi var så klev vi upp steg för steg på trappan med alldeles för obekväma mellanrum mellan trappstegen. Det var ingen ingång till en villa med kistor och vampyrer. Istället var det en oerhört lång, men inte så brant, trappa med en väldigt väldigt fin utsikt vid toppen. Det ni ser på bilden såg vi i ett komplett mörker med bara lampor. Helt okej!

Jag la märke till ett svart hål till höger om oss, och min vän gjorde väldigt klart för mig att det inte fanns en chans i helvetet att vi skulle gå in där. En halvminut senare var vi omringade av mörka väggar i en mörk tunnel. Vacklande och skrattande tog vi oss igenom, det som visade sig vara en tunnel av buskar och träd. Den ena mer uppskrämd än den andra av prasslande ljud.

I slutet av denna hamnade vi i en liten by, högst upp på klippan där vi för en knapp halvtimme sedan stod nedanför. Utsikten här var nog ännu finare än stället vi stannade på innan. Vi njöt av det vackra framför oss en stund. Fantastiskt.

Sen kom valet om hur vi skulle ta oss tillbaka. Mindre fantastiskt. Vi hade två alternativ. Höger eller vänster. Vägen tillbaka genom den skräckinjagande tunneln eller gå igenom byn (som också verkade bestå av en bit skräckinjagande tunnel) och helt enkelt hoppas på att vi skulle ta oss hem utan att behöva ringa efter en helikopter. Vi valde det andra alternativet.

Jag vill inte påstå att jag inte tyckte det var trevligt att se lite mera av stället på vårat äventyr, absolut inte, men det var ta mig fan läskigare att gå genom byn än den mystiska tunneln. Jag skulle ljuga om jag sa att det lös röda ögon i buskarna och att man hörde kedjor släpas över asfalten, men det var bannemig inte långt ifrån. Mark var lika paranoid som en annan, och resultatet av hans oerhört spralliga reaktion till att han trodde att han hörde fotsteg bakom oss kan ni ju gissa er till. Ja, jag må ha skrikit lite. Och möjligtvis skuttat till lite också. Men jag kan faktiskt hävda att det var hans fel.

Efter en stund kände han tack och lov igen sig och då visste vi att det var en dryg halvtimme tillbaka till stranden. Vägen dit var tyvärr inte lika spännande då vi fick gå längs motorvägen. Men vad som är viktigast är väl att vi tog oss hem levande. Utan poliser eller helikoptrar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s