Flyttar bloggen!

Hej på er! Nu har jag flyttat bloggen till marloujaspers.com så följ mig gärna där!

Från idag till en månad framåt kommer det (förhoppningsvis) massa spännande inlägg från USA så håll koll! :)

Ha det fint!

Annonser

Tiden går fort. När man har fullt upp.

Så nu har jag varit hemma från Holland i ca 10 dagar redan. En vän till pappa åkte med från Holland för att hjälpa oss renovera, så det är precis vad vi har gjort från morgon till kväll varje dag. Idag är han på väg tillbaka till Holland så nu fick vi en dag vila, vilket jag kan uppskatta efter ett antal fullproppade veckor.

Det är lite ironiskt att de stora sågmaskiner och knivarna inte har varit något större problem, men när jag ska skära ett oskyldigt äpple i bitar skär jag av mig tummen. Mer eller mindre. Ett hack i alla fall så det är nära nog.

Förövrigt så börjar jag jobba på måndag. Jag hade introduktion igår och i förrgår, så det har väl mer eller mindre redan börjat. Men det är skönt att hålla igång tycker jag. Jag måste få tillåtelse till att säga att jag inte förstår mig på de som spenderar hela sina sommarlov sittandes och liggandes och vara fullt oproduktiva… Skärpning! Upp och gör någonting nyttigt emellanåt! Det är precis det jag ligger och gör just nu. På en filt på gräsmattan. Och dricker te. På väg till att trycka igång en serie.


Hollands galna dekorerade gator till vm.

Även här finns det skog.

Jag befinner mig i tulpanernas och väderkvarnens land. Där vi gnager osthjul i våra träskor. Hela staden är dekorerad i orangea flaggor och ikväll kommer människor springa ut på gatorna och jubla för Hollands seger. Förhoppningsvis.

Trots vårt tätbefolkade land, fullproppat med byggnader och människor, har det på något sätt funnits en plats över till denna mycket trevliga, och för holländska begrepp, enorma skog!
Det har blivit en tradition (om man får säga så när man varit där två år i rad nu) att gå dit med farmor, sedan gå till caféet där borta och dricka något gott. Så det gjorde vi häromdagen.

Jag bör kanske inte vara såpass intresserad av sådant längre, men titta vilket lekland! Hur kan man inte klättra runt och låtsas att backen är lava….

Men det där ser ju enkelt ut, säger ni nu. Det var den inte, säger jag nu. Det där tjocka repet snurrade och gav balansen en svår period.

Och som ni kan se är jag inte den enda som profiterar av leklandet. Är man där ska man fan klättra också.

Är backen lava så är den det. Då ska man inte hålla på att hitta på ursäkter som att jeansen är för tajta eller att man brutit en nagel.

Eller att man har kortbyxor så det skaver att krypa sengångarstil.

Vi fortsatte strosa runt i skogen och kom fram till en hundpark. Den här stolta jycken skuttade förbi.

I alla fall så var det en bra dag! Ganska fint väder också. Och inte så många människor att besöka som alla andra dagar. Det är också anledningen till varför vi är i Holland. Träffa folk. Visst är det trevligt, men ack så tröttsamt med 13 familjer att besöka på ca 9 dagar. Och då är inte ens vårt (nästan) dagliga besök till farmor medräknat. Måste ärligt säga att det ska bli skönt när man kommer hem igen!

Ett gömt litet paradis

Jag har massa massa fina bilder kvar på min kamera från resan till Spanien, så jag tänker dela med mig av ett antal i detta inlägg! Även om jag för tillfället befinner mig i Holland.

Jag fick uppleva en hel del under mina två veckor i Spanien, men om jag skulle kunna uppleva en dag en gång till så skulle denna ligga högt upp på listan. Nu är det så att själva äventyret hände på kvällen, alltså i mörker, men jag och brorsan gick tillbaka dagen efter och fotograferade för att det verkade så vackert redan när det var mörkt!

Det var runt niosnåret som min kompis Mark (som jag träffade första gången för två somrar sedan) och jag bestämde oss för att ta en promenad till ett ställe som kallas Cala Blanca. Eller rättare sagt, han föreslog att vi skulle gå dit, jag visste inte ens om att stället existerade. Tydligen var det bara en knapp timme att gå dit, i alla fall i det tempot vi släntrade fram. Vi skulle alltså från Arenal, stranden, till Cala Blanca!

Vi tog oss i alla fall fram. Det var nästintill tomt på stället. Det satt ett gäng i stenarna till vänster och grillade, annars var det bara vi. Vilket nästan kändes lite overkligt tomt.

Så vi fortsatte gå, i mörkret, med ojämn terräng under fötterna. Man kunde ändå skymta det vackra havet vi hade vid sidan av oss. Vi gick en bit längre, och som ni kan se på bilden kommer vi till en håla i berget som vi ska gå igenom. Vägen dit kändes oerhört mycket längre än vad den visade sig vara. Av ren spänning och mer utmaning bestämde vi oss också för att inte använda oss av ficklampor. Och tro mig, den största faktorn till spänningen var helt klart mörkret. 

Och en till håla. Vi planerade att vi skulle bosätta oss där ifall vi gick vilse. Vi skulle sätta dit en plasma-tv och wifi. Resten skulle lösa sig efter hand. Han berättade att han inte hade gått längre än där vi befann oss nu. Om det skulle tolkas som att risken var större att vi gick vilse, så var det helt enkelt en risk jag accepterade. Vi passade på att ”rista in” våra namn i bergsväggen, så kunde polispatrullen spåra upp oss lättare.
(Det är brorsan på bilden, som sagt, bilderna togs dagen efter.)

Stigen fortsatte mellan havet och bergsväggen. Vi hade ingen aning om hur långt vi skulle kunna ta oss, men snabbt stod vi med ett litet stup nedanför oss. Vad jag inte visste vid det läget var att nedanför det lilla stupet fanns ett fantastiskt fint paradis!

Omedvetna om hur vackert det var strosade vi runt bland klipporna. Vi la oss ner på de något obekväma stenarna och kollade rätt upp mot den stjärnklara himlen och pratade och skrattade.

Vi reste på oss, sträckte på våra ryggar och vände tillbaka till där vi kom ifrån. Vi kom fram till en trappa som ledde ut i det mörka oändliga. (Ni ser den bredvid den vita väggen uppför.) Man kunde se ungefär fem trappsteg och efter det var det helt enkelt ett mysterium om det fortfarande var en trappa eller om det faktiskt var en ingång till en villa med kistor och vampyrer.

Taggade och exalterade som vi var så klev vi upp steg för steg på trappan med alldeles för obekväma mellanrum mellan trappstegen. Det var ingen ingång till en villa med kistor och vampyrer. Istället var det en oerhört lång, men inte så brant, trappa med en väldigt väldigt fin utsikt vid toppen. Det ni ser på bilden såg vi i ett komplett mörker med bara lampor. Helt okej!

Jag la märke till ett svart hål till höger om oss, och min vän gjorde väldigt klart för mig att det inte fanns en chans i helvetet att vi skulle gå in där. En halvminut senare var vi omringade av mörka väggar i en mörk tunnel. Vacklande och skrattande tog vi oss igenom, det som visade sig vara en tunnel av buskar och träd. Den ena mer uppskrämd än den andra av prasslande ljud.

I slutet av denna hamnade vi i en liten by, högst upp på klippan där vi för en knapp halvtimme sedan stod nedanför. Utsikten här var nog ännu finare än stället vi stannade på innan. Vi njöt av det vackra framför oss en stund. Fantastiskt.

Sen kom valet om hur vi skulle ta oss tillbaka. Mindre fantastiskt. Vi hade två alternativ. Höger eller vänster. Vägen tillbaka genom den skräckinjagande tunneln eller gå igenom byn (som också verkade bestå av en bit skräckinjagande tunnel) och helt enkelt hoppas på att vi skulle ta oss hem utan att behöva ringa efter en helikopter. Vi valde det andra alternativet.

Jag vill inte påstå att jag inte tyckte det var trevligt att se lite mera av stället på vårat äventyr, absolut inte, men det var ta mig fan läskigare att gå genom byn än den mystiska tunneln. Jag skulle ljuga om jag sa att det lös röda ögon i buskarna och att man hörde kedjor släpas över asfalten, men det var bannemig inte långt ifrån. Mark var lika paranoid som en annan, och resultatet av hans oerhört spralliga reaktion till att han trodde att han hörde fotsteg bakom oss kan ni ju gissa er till. Ja, jag må ha skrikit lite. Och möjligtvis skuttat till lite också. Men jag kan faktiskt hävda att det var hans fel.

Efter en stund kände han tack och lov igen sig och då visste vi att det var en dryg halvtimme tillbaka till stranden. Vägen dit var tyvärr inte lika spännande då vi fick gå längs motorvägen. Men vad som är viktigast är väl att vi tog oss hem levande. Utan poliser eller helikoptrar.

Bob Marley

Så, medan ni alla pyntade er med midsommarkransar och sjöng små grodorna runt midsommarstången (eller möjligtvis skippade den delen och tog er en öl eller två) satt jag hemma och var sjuk som en sate. Och nej, det finns inga som helst fördelar med det när det inte är skola.

I alla fall passade jag på att måla en bild. Var inte alls taggad på att teckna, så gjorde en oljemålning istället! Det fick bli Bob Marley. Om jag ska vara helt ärlig vet jag fortfarande inte riktigt hur han ser ut. Jovisst, han har dreads och sådär, men ärligt, skulle man raka av honom håret och inte ha en bakgrund i grön-gul-rött kan jag inte lova att jag skulle känna igen honom. Möjligtvis nu efter att jag målat av honom, men ändå.

Hur som helst, så är det mindre relevant i nuläget. Bilden är målad nu. Här har ni den!

Så helgen har varit fin.

I fredags spenderade jag hela dagen i stan, och jag måste ärligt medge att jag inte minns vad jag gjorde där. Vid elvatiden på kvällen i alla fall kom Hugo med förslaget att köra ett film-maraton hemma hos honom. Jo men visst fan kör vi på ett film-maraton!

Så Hugo, Oskar, Lasse och jag hoppade i bilen och begav oss mot huset. Där spenderade vi dock en timme eller två på verandan ovanför vattnet, invirade i filtar, innan vi gick in och startade film #1. Underworld. Tro mig när jag säger att jag kämpade för att hålla mig vaken. Så då lät det som en toppenidé att köra en film till! Kill Buljo. Vad i hela friden pågick i regissörens huvud. Jag var inte säker på om jag skulle skratta eller gråta åt den löjeväckande komiken.

Filmen kollades inte klart utan vi gick istället och la oss, vid halv-fyra-tiden skulle jag tro. Men självfallet blir man pigg när man gör sig redo för att sova, så Hugo och jag låg och pratade halva natten innan jag beslöt mig för att försöka sova i alla fall nån timme eftersom jag skulle in till stan på morgonen.

När jag äntligen lyckades somna på riktigt, och inte bara somna i några korta halvtimmar, kom Oskar in och sa att frukosten stod och väntade på oss. Jag somnade om. Oskar kom in igen. Vi käkade frukost ute i morgonvärmen och bestämde oss för att sedan gå in till stan trots att det är 4-5 km. Jag kom för sent till stan, så klart. Det var nästsista dagen på vår konstutställning och eftersom det var Jössefröjda och stan var fullproppad med folk ville vi få in så många som möjligt under den korta tiden vi hade öppet. Lasse var så hygglig att hjälpa mig, så vi lyckades ändå få in 104 pers. Rekord. HURRA.

Efter att vi köpt glass och lite fotbollslirande i parken tyckte vi att det verkade som en bra idé att dra på en kort promenad. Oskar, Hampus och jag i alla fall. Vi passerade flera skyltar som angav ”Ingestrand”, så när vi ändå var på väg var det la lika bra att ta sig dit hela vägen och stryka tanken om att ta ”en kort promenad”. I nästa stund befann vi oss på Ingestrand och spelade minigolf. Spontant beslut. Sådant är trevligt. Oskar vann och drog förbi mig med 4 poäng på sista banan. Det var mindre trevligt.

Tack och lov slapp vi gå de 5 km tillbaka då Johan och Lasse kom med bilen och vi blev erbjudna skjuts. Vi slapp alltså även att lifta/bygga en flotta, som tidigare allvarligt diskuterades. Sen blev det pizza, mer fotboll i parken och väntan på skjuts hem.

Vi har en ny bil. Det är värsta spaceship inuti.

Jofan, helgen har varit fin.

Att bestiga ett berg och ta sig ner levande.

Har velat skriva ett par inlägg om några upplevelser jag var med om i Spanien för nån vecka sedan, så nu minsann. Förbered er på en jäkla massa text och bilder. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Here we go.

Det här året hade jag bestämt mig för att äntligen bestiga det där berget som jag kollat på från stranden varenda år. Montgó. Jag skulle till toppen. 753 meter över havet. Och så fick det bli. Med brorsan i följe.

Iväg till sportaffären och köpa lämpliga ryggsäckar, med ni vet, såna där vattenbehållare med slang och hela bunten. Hem och vila, och upp tidigt nästa morgon innan solen tänder sina strålar. Ryggsäcken är fullpackad. Med två liter vatten. Och en vattenflaska. Kameran hänger redo runt halsen. Nu börjar äventyret.

Vi tycker att det verkar som en halvdålig idé att ta fel väg det första vi gör, så efter ett antal minuter vänder vi och följer istället rätt spår. Jag kan uppdatera er om att vi till stor del bara följer en stig. Här är vi en liten bit på väg. Den runda ”plattan” ni ser är vår startpunkt.

Nu när solen börjar skymtas har vi väl mer eller mindre fått upp värmen, efter en iskall start i kortbyxor och en svinkall vind. Ja, även i Spanien kan det vara kallt. Låt er inte luras av resmål-reklamerna.
Så vi fortsätter. Extrema sicksack-vägar längs hela bergets sida där vi varje gång vägrar förlita oss på genvägarna ifall att de leder oss till ett näste påstridiga clowner som äter dockhuvuden på pinnar, eller en annan variant av helvetet. Men i själva verket skulle förskonat oss från ett par eller två blåsor på fötterna.
Ja, jag har svårt för clowner.


Till stor del stig var det ja. Till stor del. Inte här. Utsikten här är ju dock fantastisk! Och vi är bara en bit över hälften. Vi kunde bara tänka oss hur vackert det skulle vara på toppen. Men då gäller det att ta sig upp dit också. Upp och hoppa, ingen tid att förlora!
Det som till stor del var stig är ingen stig längre. Nu gäller det helt enkelt hitta den enklaste vägen rätt upp till toppen.

För att stilla min nyfikenhet på denna grop i bergsväggen så viker vi av stigen som icke var en stig längre, och undersöker läget. Det visar sig vara en typ av grotta med en stor grottmålning målad av neandertalare som hade detta som hem för 170 000 år sedan. Fast troligtvis egentligen var målat av turister som inte kunde låta bli. Lite småtrevligt ändå.

Men tillbaka med rätt mål i fokus nu. Toppen.
Oooch, vips. Toppen. Under våra fötter. Efter 2,5 njutbara timmar.
Nu är det stranden vi ser ifrån berget, och inte berget vi ser från stranden.
Det blåser dock som en sate. Jag letar misstänksamt runt efter en flock stora stygga vargar men hittar inga, så utgår ifrån att det är något som kallas vind. Det är även därav att min vänsterarm inte är lika uppspelt som den högra och istället blåser åt ett helt annat håll.

På grund av den stormiga vinden är vi där uppe i ungefär 26 sekunder innan vi kommer överens om att fortsätta ner så snabbt som möjligt, för att inte bli kvar som istappar att skåda för nästa turisten. Så runt och titta och fota åt alla håll i racerfart och sen skynda oss bort från vinden.

Vid detta läget är vi tämligen hungriga så vi letar runt efter en bra plats att äta våra mackor på. Och se där! Kan nästan inte bli bättre!

Ironiskt nog möter vi en man och ett barn när vi sitter här och imiterar Gollum. Vi frågar dem om vi är på rätt väg till Dénia, som vi skulle hamna i så småningom. Det är vi.

Jag ska visa er hur berget ser ut, med den enda bilden jag har på berget från den vinkeln, så ni får en aning om hur vi går.
Vi har precis klättrat upp till toppen med Javéa som startpunkt, som finns bakom buskarna. Ja, jag skriver med toppen. Klaga inte. Tänkte skriva med ”berget” också, men jag tror ni hänger med så långt. Dénia ligger på andra sidan berget och enligt mannen ska vi komma över dit innan korset.

Så okej. Komma på andra sidan innan korset. Stigen håller inte med oss. Vi är envisa. Vi viker av stigen. Vi vill till korset.

Utsikten är fortfarande fin, men terrängen under våra fötter är ju inte så väldigt uppskattande för vristerna. Så därmed bestämmer vi oss för att vända och leta upp stigen igen. Och gå den istället.

Vackert och så. Men vi börjar tvivla lite på att vi verkligen går åt rätt håll. Vi har gått över nästan hela bergsryggen och plötsligt vänder stigen åt fel håll. Nedanför oss kan vi se en liten by och vi frågar två kvinnor som vi möter vad byn kallas. Det är tydligen Jesus Pobre. Stackars Jesus. Stackars oss. Dénia ligger på andra sidan berget. Vi har tydligen gått ca 3-4 km åt fel håll.

Det är ca tio minuter tillbaka till en skylt där det står ”Dénia”, sa de.
Det är bättre att gå tillbaka över berget än att gå längs motorvägen, sa de.
Efter en knapp timme av vandring tillbaka på samma stig ser vi fortfarande ingen skylt där det står ”Dénia”.
Det tar ca 10 minuter, sa de. Vad har hänt med folks tiduppfattningar.
En fördel med detta misstaget är ju då att vi får uppleva lite mer av det vackra. Och upptäcka rädslor man inte riktigt visste att man hade. Mörka grottor där man utan lampor eller kamerablixtar inte kan se slutet är visst en av mina.

Vi ser äntligen skylten som pekar mot stigen ner till Dénia. Det enda problematiska är väl kanske att ”stigen” ner är mer ett stup än en stig. Uppmärksam som jag är inser jag att jag kommer behöva alla händer jag har, vilket är hela två stycken, till stöd för att ta mig ner levande. Därför tar jag ett snabbt beslut och packar ner kameran säkert i ryggsäcken, och därmed heller inte kommer kunna ta fler bilder på denna mycket äventyrliga och farliga vandring nedför där mitt liv står på spel.

Utan proper utrustning liknar vi ett par bergsgetter på alla fyra bland alla lösa stenar. Bortsett från att bergsgetter har förmågan att stå på en lodrätt bergsvägg och inte vi. Men vi försöker ändå, för har inte mycket val. Dock tycker jag att det är superdupermegaspännande att mitt sista steg kan vara det där lilla klivet lite för långt åt vänster.

Vi lägger märke till att vägarna blir allt mer lik en faktisk stig och även blir allt mer sicksack. Oändliga vägar till höger och vänster. Jag undrar hur de tänkte när den här ”stigen” bildades.
– Okeeej, låt oss få den stigen klar så fort som möjligt, jag vill ha kaffe. Vi dumpar lite stenar uppifrån så bildar det är finfin stig så turistjävlarna kan se vart de ska gå.
Och sen insåg de att det faktiskt var skapligt riskabelt och olycksbådande att göra på detta vis så då började de istället lägga förfärligt onödigt långa sicksack-vägar för att de fick medlidande för turistjävlarna.

Men efter ca 6,5 timmar har vi tagit oss både upp och ned från berget, levande. Ja, rubriken var en aning avslöjande. Den tog död på spänningen. Hur som helst var detta en riktigt upplevelse och jag är ytterst glad att jag gjorde det!

Grattis till dig som läste ända hit utan att somna.