Tiden går fort. När man har fullt upp.

Publicerad den av
Svara

Så nu har jag varit hemma från Holland i ca 10 dagar redan. En vän till pappa åkte med från Holland för att hjälpa oss renovera, så det är precis vad vi har gjort från morgon till kväll varje dag. Idag är han på väg tillbaka till Holland så nu fick vi en dag vila, vilket jag kan uppskatta efter ett antal fullproppade veckor.

Det är lite ironiskt att de stora sågmaskiner och knivarna inte har varit något större problem, men när jag ska skära ett oskyldigt äpple i bitar skär jag av mig tummen. Mer eller mindre. Ett hack i alla fall så det är nära nog.

Förövrigt så börjar jag jobba på måndag. Jag hade introduktion igår och i förrgår, så det har väl mer eller mindre redan börjat. Men det är skönt att hålla igång tycker jag. Jag måste få tillåtelse till att säga att jag inte förstår mig på de som spenderar hela sina sommarlov sittandes och liggandes och vara fullt oproduktiva… Skärpning! Upp och gör någonting nyttigt emellanåt! Det är precis det jag ligger och gör just nu. På en filt på gräsmattan. Och dricker te. På väg till att trycka igång en serie.


Hollands galna dekorerade gator till vm.

Även här finns det skog.

Publicerad den av
Svara

Jag befinner mig i tulpanernas och väderkvarnens land. Där vi gnager osthjul i våra träskor. Hela staden är dekorerad i orangea flaggor och ikväll kommer människor springa ut på gatorna och jubla för Hollands seger. Förhoppningsvis.

Trots vårt tätbefolkade land, fullproppat med byggnader och människor, har det på något sätt funnits en plats över till denna mycket trevliga, och för holländska begrepp, enorma skog!
Det har blivit en tradition (om man får säga så när man varit där två år i rad nu) att gå dit med farmor, sedan gå till caféet där borta och dricka något gott. Så det gjorde vi häromdagen.

Jag bör kanske inte vara såpass intresserad av sådant längre, men titta vilket lekland! Hur kan man inte klättra runt och låtsas att backen är lava….

Men det där ser ju enkelt ut, säger ni nu. Det var den inte, säger jag nu. Det där tjocka repet snurrade och gav balansen en svår period.

Och som ni kan se är jag inte den enda som profiterar av leklandet. Är man där ska man fan klättra också.

Är backen lava så är den det. Då ska man inte hålla på att hitta på ursäkter som att jeansen är för tajta eller att man brutit en nagel.

Eller att man har kortbyxor så det skaver att krypa sengångarstil.

Vi fortsatte strosa runt i skogen och kom fram till en hundpark. Den här stolta jycken skuttade förbi.

I alla fall så var det en bra dag! Ganska fint väder också. Och inte så många människor att besöka som alla andra dagar. Det är också anledningen till varför vi är i Holland. Träffa folk. Visst är det trevligt, men ack så tröttsamt med 13 familjer att besöka på ca 9 dagar. Och då är inte ens vårt (nästan) dagliga besök till farmor medräknat. Måste ärligt säga att det ska bli skönt när man kommer hem igen!

Ett gömt litet paradis

Publicerad den av
Svara

Jag har massa massa fina bilder kvar på min kamera från resan till Spanien, så jag tänker dela med mig av ett antal i detta inlägg! Även om jag för tillfället befinner mig i Holland.

Jag fick uppleva en hel del under mina två veckor i Spanien, men om jag skulle kunna uppleva en dag en gång till så skulle denna ligga högt upp på listan. Nu är det så att själva äventyret hände på kvällen, alltså i mörker, men jag och brorsan gick tillbaka dagen efter och fotograferade för att det verkade så vackert redan när det var mörkt!

Det var runt niosnåret som min kompis Mark (som jag träffade första gången för två somrar sedan) och jag bestämde oss för att ta en promenad till ett ställe som kallas Cala Blanca. Eller rättare sagt, han föreslog att vi skulle gå dit, jag visste inte ens om att stället existerade. Tydligen var det bara en knapp timme att gå dit, i alla fall i det tempot vi släntrade fram. Vi skulle alltså från Arenal, stranden, till Cala Blanca!

Vi tog oss i alla fall fram. Det var nästintill tomt på stället. Det satt ett gäng i stenarna till vänster och grillade, annars var det bara vi. Vilket nästan kändes lite overkligt tomt.

Så vi fortsatte gå, i mörkret, med ojämn terräng under fötterna. Man kunde ändå skymta det vackra havet vi hade vid sidan av oss. Vi gick en bit längre, och som ni kan se på bilden kommer vi till en håla i berget som vi ska gå igenom. Vägen dit kändes oerhört mycket längre än vad den visade sig vara. Av ren spänning och mer utmaning bestämde vi oss också för att inte använda oss av ficklampor. Och tro mig, den största faktorn till spänningen var helt klart mörkret. 

Och en till håla. Vi planerade att vi skulle bosätta oss där ifall vi gick vilse. Vi skulle sätta dit en plasma-tv och wifi. Resten skulle lösa sig efter hand. Han berättade att han inte hade gått längre än där vi befann oss nu. Om det skulle tolkas som att risken var större att vi gick vilse, så var det helt enkelt en risk jag accepterade. Vi passade på att ”rista in” våra namn i bergsväggen, så kunde polispatrullen spåra upp oss lättare.
(Det är brorsan på bilden, som sagt, bilderna togs dagen efter.)

Stigen fortsatte mellan havet och bergsväggen. Vi hade ingen aning om hur långt vi skulle kunna ta oss, men snabbt stod vi med ett litet stup nedanför oss. Vad jag inte visste vid det läget var att nedanför det lilla stupet fanns ett fantastiskt fint paradis!

Omedvetna om hur vackert det var strosade vi runt bland klipporna. Vi la oss ner på de något obekväma stenarna och kollade rätt upp mot den stjärnklara himlen och pratade och skrattade.

Vi reste på oss, sträckte på våra ryggar och vände tillbaka till där vi kom ifrån. Vi kom fram till en trappa som ledde ut i det mörka oändliga. (Ni ser den bredvid den vita väggen uppför.) Man kunde se ungefär fem trappsteg och efter det var det helt enkelt ett mysterium om det fortfarande var en trappa eller om det faktiskt var en ingång till en villa med kistor och vampyrer.

Taggade och exalterade som vi var så klev vi upp steg för steg på trappan med alldeles för obekväma mellanrum mellan trappstegen. Det var ingen ingång till en villa med kistor och vampyrer. Istället var det en oerhört lång, men inte så brant, trappa med en väldigt väldigt fin utsikt vid toppen. Det ni ser på bilden såg vi i ett komplett mörker med bara lampor. Helt okej!

Jag la märke till ett svart hål till höger om oss, och min vän gjorde väldigt klart för mig att det inte fanns en chans i helvetet att vi skulle gå in där. En halvminut senare var vi omringade av mörka väggar i en mörk tunnel. Vacklande och skrattande tog vi oss igenom, det som visade sig vara en tunnel av buskar och träd. Den ena mer uppskrämd än den andra av prasslande ljud.

I slutet av denna hamnade vi i en liten by, högst upp på klippan där vi för en knapp halvtimme sedan stod nedanför. Utsikten här var nog ännu finare än stället vi stannade på innan. Vi njöt av det vackra framför oss en stund. Fantastiskt.

Sen kom valet om hur vi skulle ta oss tillbaka. Mindre fantastiskt. Vi hade två alternativ. Höger eller vänster. Vägen tillbaka genom den skräckinjagande tunneln eller gå igenom byn (som också verkade bestå av en bit skräckinjagande tunnel) och helt enkelt hoppas på att vi skulle ta oss hem utan att behöva ringa efter en helikopter. Vi valde det andra alternativet.

Jag vill inte påstå att jag inte tyckte det var trevligt att se lite mera av stället på vårat äventyr, absolut inte, men det var ta mig fan läskigare att gå genom byn än den mystiska tunneln. Jag skulle ljuga om jag sa att det lös röda ögon i buskarna och att man hörde kedjor släpas över asfalten, men det var bannemig inte långt ifrån. Mark var lika paranoid som en annan, och resultatet av hans oerhört spralliga reaktion till att han trodde att han hörde fotsteg bakom oss kan ni ju gissa er till. Ja, jag må ha skrikit lite. Och möjligtvis skuttat till lite också. Men jag kan faktiskt hävda att det var hans fel.

Efter en stund kände han tack och lov igen sig och då visste vi att det var en dryg halvtimme tillbaka till stranden. Vägen dit var tyvärr inte lika spännande då vi fick gå längs motorvägen. Men vad som är viktigast är väl att vi tog oss hem levande. Utan poliser eller helikoptrar.

Bob Marley

Publicerad den av
Svara

Så, medan ni alla pyntade er med midsommarkransar och sjöng små grodorna runt midsommarstången (eller möjligtvis skippade den delen och tog er en öl eller två) satt jag hemma och var sjuk som en sate. Och nej, det finns inga som helst fördelar med det när det inte är skola.

I alla fall passade jag på att måla en bild. Var inte alls taggad på att teckna, så gjorde en oljemålning istället! Det fick bli Bob Marley. Om jag ska vara helt ärlig vet jag fortfarande inte riktigt hur han ser ut. Jovisst, han har dreads och sådär, men ärligt, skulle man raka av honom håret och inte ha en bakgrund i grön-gul-rött kan jag inte lova att jag skulle känna igen honom. Möjligtvis nu efter att jag målat av honom, men ändå.

Hur som helst, så är det mindre relevant i nuläget. Bilden är målad nu. Här har ni den!